Ett besök

Öppen för bokade middagar, guidningar mm.

 

 

Berättelse från förr.

Den som mot slutet av förrförra seklet ämnade bege sig från Stockholm till någon mindre ort i Hälsingland hade en besvärligare resa framför sig än vad vi nutida, bilburna resenärer i allmänhet kan föreställa oss. Kustlandsvägen tycks det inte ha varit mycket bevänt med. Sträckan Gävle-Sundsvall sägs i Svenska Turistföreningens samtida resehandbok vara "endast delvis lämplig för hjulmän”. Nog kunde man väl ännu rida, som en gång Linne, eller för den delen fotvandra, men det tog sin tid och tillät inte mycket bagage. Då var det säkert bättre att ta tåget, dvs. att färdas efter ånglok längs norra stambanan, som vid slutet av 1870-talet dragits fram genom de inre delarna av landskapet. Tåget gjorde många uppehåll och det berättas om min morfar och hans samtida - den då unga, aktiva föräldragenerationen - att herrarna i familjen genast uppsökte den aktuella järnvägsrestaurangen för att äta och dricka; ingen visste ju säkert när det vankades förtäring härnäst. Gick resan till Långvinds bruk i kustsocknen Enånger hämtades man i regel med häst och vagn i Kilafors. Det gick säkert fortare än att först invänta någon anslutningsförbindelse på den lilla järnvägen från Kilafors till Söderhamn och sedan avhämtas där. Ostkustbanan tillkom först ett par decennier in på 1900 talet.

Ett vid den här tiden mer traditionellt färdsätt var att ta ångbåten från Stockholm. En sådan resa kunde ta mellan ett och två dygn, allt beroende på hur många kuststäder som skulle angöras. Även här var det väl sörjt för det materiella. "Båtarne hafva god mathållning", upplyser oss resehandboken.

Vi har all anledning tro att den resenär som 'gett inspiration till denna artikel kommit sjövägen till Söderhamn från Stockholm. Det är nämligen i Söderhamn, som han och hans hustru avhämtas i "ett präktigt åkdon" för vidare befordran till Långvind. Paret har aldrig tidigare varit så långt norrut och det är med viss fruktan som de betraktar omgivningarna. Vi skall nämligen komma ihåg att häl­singarna vid den här tiden hade ett grundmurat dåligt rykte för sina våldsamheter. Mannen har före avresan från huvudstaden t.o.m. blivit rådd att ta med sig en pistol i fickan. Resan genom Norrala blir närmast mardrömslik. Så här återger han den för eftervärlden.

  I de förbikörande forböndernas ansikten och blickar läste vi under färden också allt annat än välvilja, isynnerhet när vi foro igenom den illa beryktade Norrala socken. Vi hade äfven hört talas om att några år förut där föröfvats ett attentat mot posten. Postiljonen blef skjuten, men den lilla skjutsgossen och postväskorna räddades därigenom att hästen af smällen råkade i sken samt i vildaste karriär sprängde det tåg, som bofvarna spänt ärver vägen för att hejda kärran och sedan lättare kunna utföra sitt illdåd.

  Särskilt kusliga till mods blir passagerarna, när kusken pekar ut platsen för brottet, det aldrig uppklarade postmordet en november­natt 1891. Kusken ger samtidigt hästen en klatsch som "om han ville påskynda farten af fruktan för någon fara." Sålunda uppskakade får våra resenärer fortsätta färden fram till Långvinds 'bruk och den där belägna herrgården. Men då "blef snart vid det gästvänliga emottagandet all oro glömd."

Det kan nu vara dags att presentera huvudpersonerna i denna återblick. Den ene är den manlige resenär, som med så stor oro färdades genom Norrala. Hans namn är Conny Burman (1831-­1912), till yrket teckningslärare i Stockholm. Det egendomligt modernt klingande förnamnet är bara ett smeknamn. I dopet erhöll han namnen Johan Fredrik Constantin. Den andra huvudpersonen är den som inbjudit honom att komma, Wilhelm August Söderhielm (1831-1913), sedan ett tiotal år brukspatron på Långvind.

Conny och Wilhelm har mycket gemensamt. När de första gången träffades vet vi inte. Från 11 - årsåldern återfinns de emellertid som elever i samma stockholmsskola. Efter avslutad skolgång åker de i sällskap med varandra till Uppsala för att avlägga studentexamen. Några års studier vid universitetet resulterar för bådas vidkommande i en kameralexamen, vilken ger dem tillträde till ämbetsverken i Stockholm. Såväl Conny som Wilhelm börjar också tjänstgöra där, men efter någon tid bryter Wilhelm upp. Han tillhör den s.k. Tolfforsgrenen av ätten Söderhielm och skall vidareutbilda sig för att kunna deltaga i skötseln av släktens egendomar, främst Tolffors järnbruk i Valbo socken utanför Gävle. Han genomgår först Falu bergsskola och därefter Ultuna lantbruksinstitut, innan han börjar praktisera på Tolffors.

Den magra lönen för en nybörjare vid ett statligt ämbetsverk förslår dåligt för Connys del och han skaffar sig tidigt extrainkomster genom att undervisa i sång och teckning. Så småningom tar teckningsintresset överhanden, han genomgår Konstakademien och kommer till sist att försörja sig helt på undervisning i ämnet vid olika skolor i Stockholm. En tid har han ett speciellt och hedersamt uppdrag. Han undervisar dåvarande kronprins Gustaf - sedermera Gustaf V - samt prinsarna Carl och Oscar i teckning. Den verkliga konstnärsbegåvningen i den kungliga familjen, målarprinsen" Eugen, var ännu för ung för att deltaga och fick senare en annan handledare.

Trots avståndet upprätthåller de båda vännerna den inbördes kontakten. Vid ett tillfälle besöker Conny sin vän på Tolffors ­ via ångbåt till Gävle - och ger i sina memoarer en roande skildring av den äldre generationen Söderhielmar på bruket. Släktens egendomar hölls på den tiden samlad under gemensam förvaltning.

I Wilhelms generation blev det dock senare nödvändigt att skifta och upplösa gemenskapen. Enligt familjetraditionen ansågs Wilhelms köp på 1870-talet av Långvinds och Boda bruk vara en så dålig investering att hans bröder lät honom själv överta bruken. Dålig var säkert investeringen på det sättet att svensk järnhantering av äldre modell och teknik nu låg i sina dödsryckningar. Wilhelm fick leda övergången från järnframställning till skogsbruk. Väl installerad i socknen blev Wilhelm såväl kommunal ordförande som landstingsman. Från 1880 representerade han även länet i riksdagens första kammare.

Efter ankomsten till Långvinds herrgård plockar Conny snart fram sitt staffli och övrig utrustning för akvarellmåleri. Han är mest känd för sina akvareller, mestadels med motiv från Stockholm med omnejd, från Dalarö, Sandhamn och Waxholm. I yngre dagar gjorde han också mycket stämningsfulla svartvita sotteckningar, oftast visande något nattligt motiv med fullmåne och månstrålar glittrande i mörka vattendrag. Vid sidan av allt detta ritade och publicerade han i tryck en mängd karikatyrer och skämtteckningar - av sina samtida.

Conny blir inspirerad av alla vackra motiv som trakten erbjuder: Som stadsbo har han emellertid svårt att förlika sig med all den boskap som strövar fritt omkring. Han berättar hur han en dag hade gått en bit från gården och satt och målade i allsköns ro, när han till sin oro upptäckte en stor tjur bland kreaturen. Den föreföll konstnären ej vara "af det vänligaste slaget", eftersom den råmade mycket störande, sparkade upp jord och bröt sönder barken på ett träd. Conny skyndade sig att göra tavlan någorlunda färdig men fann det till sist rådligast att lämna sina målarattiraljer i sticket och ta till flykten.

På bruket skrattar man åt hans rädsla. Visserligen hade tjuren en gång i ilskan stångat ihjäl en hund och försökt detsamma med några drängar men annars var djuret det fredligaste man kunde tänka sig. Conny noterar att det var något egendomligt med just den tavla han målade vid tillfället. När han några år senare visar den för några konstkännare tycker de att den är den bästa i hela hans samling. När han förklarar hur den kommit till säger de till honom, att han kanske alltid borde ha en tjur bakom ryggen när han målar. Conny antecknar att det för honom motbjudande i ett sådant hjälpmedel torde vara en förklaring till om han sedan den dagen inte kunnat åstadkomma något tilltalande konstverk. Denna sympatiskt självironiska kommentar antyder, att konstnären var väl medveten om ojämnheten i sin produktion.

Mycket har förändrats på bruket under det gångna seklet, varför det alltid är spännande att första gången se en Burman-akvarell från trakten. För ett antal år sedan stod jag på en auktionsvisning i Sörmland plötsligt inför en akvarell, där motivet var mig mycket välbekant, eftersom jag ofta under barndomens lekar sett samma motiv. Men det var något som inte stämde. Genom trädtopparna syntes något som liknade en begynnande soluppgång. Det var bara det att solen aldrig går upp i det väderstrecket. Efter en kort stund insåg jag, att det var skenet från masugnskransen, som konstnären låtit glöda i trädkronorna, en syn som ingen sett där sedan sekelskiftet.

Under de ljusa sommarkvällarna förde de båda barndoms vännerna säkerligen ett stillsamt sällskapsliv på herrgården. Båda hade gift sig först i mycket mogen ålder och med betydligt yngre kvinnor, inte så ovanligt vid den tiden. I Wilhelms fall var åldersskillnaden 19 år. Paret fick först en son - min morfar - sedan en dotter. I samband med den tredje förlossningen avled såväl den ännu blott 24-åriga modern som barnet, inte heller det tyvärr så ovanligt. Wilhelm gifte aldrig om sig. Han hade ett omvittnat gott och varmt hjärta. Dock var  han ingalunda omedveten om vad en brukspatron enligt lag och sedvana kunde kräva av sina underlydande. En ung man och en kvinna, som levde samman ogifta och som bad honom om en lämpligare bostad, uppmanades allvarligen att först gifta sig. Bostad fick de och äktenskapet blev livsvarigt.

Vid makarna Burmans besök fanns därför på herrgården, utöver brukspatron själv endast hans dotter och ett antal glada väninnor till henne, samtliga förmodligen i 18-20 års ålder. Dessutom hade de unga damerna uppvaktande kavaljer i "kandidaten M", vilken underhöll dem med att författa pjäser, skriva verser m.m. Herrgården hade år 1892 ännu inte erhållit sitt nuvarande utseende. Den gamla byggnaden hade, byggts om och såg ut som huvudkroppen på den nuvarande gården . gör. Den tvärställda tillbyggnaden mot landsvägen kom till först några år senare.

Under besöket på Långvind hände något som jag vet upprepades senare. Helsinge regemente passerade bruket under en fältmarsch och inkvarterade där 800 man med befäl och spel. Regementschefen, överste Carl Munck, var visserligen fem år yngre än Conny och Wilhelm men hade gått i samma skola som de och var därför extra välkommen. En festmiddag anordnades på herrgården för de omkring trettio officerarna med regementsmusiken spelande på den lilla holmen i herrgårdsdammen. Tilläggas kan att Wilhelms son Erik sedan 1889 var underlöjtnant vid regementet men vid denhär tiden tjänstledig för universitetsstudier.

Hur länge besöket på Långvind varade vet vi ej. Säkert är dock att Conny senare återkom till Långvind. Bevis för detta finns i ett antal akvareller med motiv som bevisligen inte fanns förrän efter 1892. Kanske hade han upptäckt, att hälsingarna i själva verket är ett vänligt och trevligt folk och att man lugnt kan färdas genom Norrala utan fara för liv och lem.

Av Lars Tottie

 

 

Start ] Upp ]